Det fria valet, rasismens slutpost

november 1, 2010

Jag har gjort försök att identifiera den konstruktion av rasism vi idag använder oss av. Ursprungligen kan vi tala om rasism där ordet manar till nedsättandet av en annan ras än den egna. Du kan som vit människa omfamna asiaten, men om du degraderar afrikanen är du rasist i den mån att du dels gör skillnad, men i denna skillnad så drar du även felaktiga slutsatser till förmån för din egen ras baserade på irrationellt hat. Så är det väl tänkt i alla fall från början. Men oftast räcker det med förstnämnda. Att bara nämna ordet ras utan kontext kan till och med vara gott nog att misstänkliggöra rasism.

Begreppet främlingsfientlighet ger samma hint i ordet om vad det handlar om; fientlighet gentemot den grupp människor du ännu inte är bekant med. Idag inbegriper det även det du inte väljer att aktivt omfamna. Det är alltså främlingsskepticism. Egentligen alltså. Vilken gemensam nämnare denna grupp har är upp till de enskilda fallen. Skulle jag bli inbjuden av en grupp pedofiler skulle jag nog i detta ögonblick kalla mig för främlingsfientlig. Ser jag ett invandrargäng som i trupp marscherar mot mitt håll blir jag inte fientlig utan bara främlingsvaksam. Men nyanser av dessa slag hör inte hemma i Sverige årgång 2010. Det är rasism, det är främlingsfientlighet och islamofobi. Inte rasmedvetenhet, främlingskritisk eller islamkritisk. Dessa onyanserade epitet kommer inte förändras förrän tolkningsföreträdet förlorar sitt inflytande. Och det kommer ske.

Trösklarna för att ingå i någondera av dessa skällsföreningar är låga. Det kräver inte något ställningstagande, och har så aldrig gjort eftersom rasisten och den främlingsfientlige är detta via andras bedömning och därmed kräver inte uttrycket något medvetet ställningstagande eller förklaring. Det är via sitt epitet som skällsord upp till den kränkte eller ilskne att avgöra. Precis som idiot.
Många svenskar är då alltså rasister. Ordet har inte på något sätt en universell sanning idag eller förhåller sig till den ämnade ursprungsbetydelsen. Varje ord som lämnar tolkningsföreträde för varje påverkad individ blir slutligen förbrukat om det missbrukas. Eftersom rasism i dess egentliga betydelse existerar alltjämt kommer det bli svårt att bli hörd eftersom ingen vill lyssna på sorlet.

När man i Rom skrek ”vandaler!” betydde detta ond bråd död. Idag betyder det att någon vält soptunnan.

När ett så fritt tolkningsföreträde ges finns nämligen ingen rimlig gräns för hur långt det kan tillåtas användas. Det når slutligen orimligheten. Precis som med samtida konstteori och epitet konst så godtas varje fall av rasism lättvindigt såtillvida någon förrättare bara finns. Det finns dock en skillnad; inom konsten diskuterar man inte längre huruvida något är konst eller inte konst. Det är en dödfödd och fruktlös diskussion. Man diskuterar bara huruvida det är kvalitativ konst eller inte. En sådan diskussion om begreppet rasism finns inte inom sikte och därmed kommer ordet per automatik självdö eftersom kvalitetsdebatten inte har ägt rum och att det inte finns intresse av gränsöverskridande konsensus. Detta befarade man inom konsten och således kom debatt till stånd tidigt. Alltså, vill man fortsatt använda detta skällsord och ingjuta tyngd i det som fortsatt argumentatoriskt vapen så måste man komma till stånd med en kvalitetsdebatt och slopa en stor mängd befläckade områden som nu går under rasism. Man skulle kunna börja med Sveriges nationalsång.

Aftonbladets Jan Helin använder friskt sitt ämbete till att konstruera epitetet efter sin egen bok, men betänker inte att hans eget leverne och fria val ingår i vad andra skulle kalla rasism:

”Det är vanligt i hela världen att människor som är lika vill bo nära varandra. Och ofta är det saker som jobb och intressen som gör att man gillar varandra. En del gillar bara de som är av samma etnicitet som en själv. Jag är inte så upprörd över det.”

Segregationen i Sverige, vars resultat inte ens med landsomfattande superingenjörsskap kunde ha sett annorlunda ut, är ett resultat av människors fria val, och segregation kommer alltid likställas med rasism när någon bor på fel sida av gränsen och vill därifrån. Eller åtminstone tycker gräset är grönare på andra sidan. Jan Helin vill bo bland sina egna, och detta vill också människor från andra kulturer. Det är universellt och kommer så förbli eftersom vår ras är flockdjur. Arbetssituationen för invandrare beror också i det fria valet vilket innebär att den som anställer helst väljer den person han finner mest förtroende för. Det aktiva valet hos såväl svenskar som invandrare, och bostads-, integrations- och arbetsmarknadens glasklara villkor, gör att invandrare bor där de bor, och svenskar bor där de bor. Svenskarna utvandrar från förorter som Rinkeby och Rosengård via dessa regler och invandrarna trivs inte på Gotland utan beger sig därifrån. Detta kommer ske tills den dagen då Lex multikulti införlivas – då staten ordinerar bostäder och masspridning där utflyttning och inflyttning utan statligt tillstånd blir olagligt och där varje invandrad familj ska omringas av ett bestämt antal svenska diton tills bråken upphör och de är ett med sin omgivning. Dessa dagar kommer vi aldrig se givetvis. Varesig lagen, eller att invandrare i stort skulle få för sig att aktivt bidra till den svenska folkgemenskapen.

Rasismen annõ 2010 kommer alltid finnas så länge vi och de inte direkt omfamnar och använder vår egen personliga frihet till att aktiv välja det som nu inte är bekant.

Den kultur vi ser i Sverige som inte tillhör min egen väljer jag bort eftersom jag inte finner intresse i den. Jag erkänner givetvis dess existensberättigande på dess egna domäner och mitt aktiva val innebär inte en degradering av kulturen eller någon av dennes anhängare; precis som denne själv skulle resonera, så skulle våra olika etniciter omöjliggöra en djupare vänskap eftersom intressesfärerna är gravt olika och vi delar inte heller någon bakgrund som gör att vi kan identifiera oss med varandra. Detta gäller många svenskar också naturligtvis, och hittills har ingen kallat mig svenskfientlig för att jag inte vill gå ut och ta en öl med arbetskamraten jag finner ointresse för.

Den kultur jag finner intressant har jag nämligen redan iakttagit och den kan vara allt annat än svensk. Den kan vara grekisk, japansk eller varför inte tysk, nederländsk eller isländsk. Alla dessa aktiva val har en gång varit främmande, men ändock fann jag intresse i kulturer och yttringar som inte tvångsserverades på en sossebricka av auktoritära ledargestalter. Så har Sverige blivit framgångsrikt. Via det aktiva valet att omfamna det som är främmande – men Sverige har också blivit framgångsrikt genom att inte omfamna det främmande.

Det framgångsrika ligger inte i varesig omfamnandet eller ickeomfamnandet, utan själva särskiljandet, bedömningen och trenden. Mig veterligen har svenskar aldrig vurmat för islam, och det borde vara ett tecken på att vi redan tidigare insett dess värde för vår egen grupp. Vi har ju faktiskt rest en del innan mångkultursprojektet sjösattes. Hade islam varit kompatibelt med västerländsk kultur hade vi inte haft dessa samhällsfriktioner vi idag ser, utan dessa är resultat av redan tidigare gjorda val som inte talade för ett nära umgänge. Nu försöker man konstruera detta umgänge uppifrån via kvantitet istället.

Kanske kan påtvingade kulturer erbjuda något av värde för fåtalet, men personligen finner jag dessa kulturer ointressanta. Uppenbarligen delar jag detta resonemang med alla de som inte aktivt omfamnar mångkulturen. Fler är de som inte ens vet med sig att de aktiv bidrar till ett ovälkomnande eftersom de inte aktivt välkomnar och omfamnar. Jan Helin till exempel, som väljer att bo bland sina egna. Det intressanta är, att via mitt aktiva val som jag delar med alla människor – inklusive Jan Helin – kan jag bli tilldelad epitet som rasist, främlingsfientlig och islamofob, detta för att jag är ärlig nog att tydliggöra att jag inte vill ha mångkultur i Sverige och därmed inte välkomnar exempelvis islam.

Det är dock bara en tidsfråga innan tröskeln till rasistkommittén är så gängad och nerslipad att inte ens en omkullvält tunna kan skramla nog för att göra sig hörd. Vandaler!

//RG

Annonser

Har någon plockat upp handsken?

oktober 21, 2010

Över hela landets nyhetsredaktioner spekuleras nu ifall några av de senaste skottlossningarna i Malmö kan ha etnisk koppling. Icke-svenskar har skjutits till synes helt utan motiv. Är det en vit man med grav psykisk störning som skjuter mörkhyade likt John Ausonius?
Det vill naturligtvis media gärna få oss att tro då en ond, skjutglad ”rasist” kanske skulle kunna svänga den politiska pendeln från en växande invandringskritik tillbaka till mångkulturens hyllningskörer om man lyckas, om än väldigt löst, påvisa någon slags relation mellan brotten och dagens politiska realitet med ett någorlunda svenskvänligt parti i riksdagen. Men ingen vet än så länge.
Undertecknad vill dock ge alla läsare av Tredje smedjan något att fundera över. En tanke följer nedan.

Den som är hårdnackad motståndare av massinvandringen känner säkert till Petra Åkessons berömda C-uppsats från 2006 där hon intervjuade elva unga rånare om deras motiv och hur de betraktade sin brottslighet. Ett vanligt förekommande citat bland ungdomarna var: ”Vi krigar mot svenskarna”. Det specifika fallet gällde personrån men även i misshandels- och våldtäktsdomar har invandrade våldsmän valt offer efter etnicitet. Man har velat förnedra svenskar. Likt en ockupationsmakt. En situation som påminner om den i demoraliseringssyfte ökande sexuella brottsligheten i Kongo.
Den vita majoriteten i Sverige känner sig hotad. Detta med rätta i vissa stadsdelar samt förorter och kanske har någon nu som motreaktion plockat upp den handske som slängdes mot svenskarna (vilket de unga brottslingarna inte verkade ha svårt att definiera som en homogen folkgrupp till skillnad från våra politiker) 2006 av några som ansåg sig företräda den stora och kraftigt heterogena grupp vi kallar invandrare?

Skulle så vara fallet får vi nog inse att ett slags lågintensivt inbördeskrig med tämligen diffusa gränser (om det inte blir fråga om rent etniska aspekter) mellan de stridande faktiskt är en realitet.
Några frågor blir då aktuella för oss boende i Sverige, ty ett inbördeskrig lämnar ingen utanför:

Vem är din allierade?
Vem är din fiende?
Hur vet man det?
Vem startade konflikten?
Vems syften tjänar den?

-EP


Nazismens fantasifulla motsats

oktober 13, 2010

Surfade på ett av de i raden citat som hänvisar till 1930-talets judeförförjelser, nu i något ny tappning;

”…när man ser hur Sverigedemokraternas sympatisörer behandlas kan man inte undgå att påminnas om de förföljerser judarna fick utstå under 1930-talets Tyskland..”

Vi har hört denna visa om muslimer och, givetvis, judar också. Till leda. Vilket föranleder mig att tro att historieundervisningen är knapp i den svenska och nysvenska folksjälen. Men det är dessa paralleller och associationer vi trots allt verkar få stå ut med så här 65 år senare. Som fenomen kan man fortfarande hänvisa till denna period såtillvida det är mer än en person som förföljs. Förföljelse kommer alltid vara förföljelse. Men i grader är alla liknelser givetvis struntprat. Vi ser ingenstans varesig muslimer, judar, Sverigedemokrater eller samer ligga döda och ignorerade längs gatorna. Inte heller tvingar vi någon att bära varesig armbindel, gå i kloakrännan eller förbjuda enskilda grupper att göra affärer. Eller för den delen, systematiskt söka utrota de.

Nazismen är som bekant smitthärden som dess ideologiska motsats alltid kan relatera till vid motstånd. Kommunismen är uttalad vänster – alltså är nazismen höger. Och då blir allt som vänstern motsätter sig nazism om man vill skynda på debatten. Ett felslut men ack så effektiv som populistverktyg på grund av efterkrigstidens envisa katastrofdramaturgi. Att nazismen egentligen är klassiskt vänsterpolitik med övertydliga nationalistiska inslag bekommer få människor eftersom vi envist vill behålla dessa två riktningar och dessutom välja en av de – oavsett karaktär. Gör vi det inte själva så gör andra det åt oss.

Islam har lierat sig med vänstern och islamismen har lierat sig med extremvänstern på gatorna eftersom motståndet någonstans verkar vara gemensamt. Kommunismens fader talade om religion som ”verktyg för de härskande klasserna med vilket massorna tillfälligt kan lindra sina smärtor genom att känna religiös tröst”. Idag är det annorlunda eftersom muslimernas åsikter eller islams samhällsverkan inte har någon egentlig betydelse; båda ingår i en grupp som via minoritetsprincipen alltid försvaras av vänsterpolitik.

Vänsterpolitiken i sin egentliga form handlar inte så mycket om ideologi idag eftersom lärda vänstermänniskor inte vet om de ska förhålla sig till principer om värdegrunden eller principen om den utsatta gruppen. Det är dock outtalat, men tydligt, att man frångår värdegrundsprinciperna i de flesta frågor och istället ser till dessas position i förhållande till kapitalismen och makten. Men återigen hamnar man i ett ideologiskt trångläge då makten i Sverige sedan länge är intagen av Socialdemokratin. Gatorna ockuperas av vänsterns extremister och kulturen är ett ensam skepp som sedan länge strandat i egen hamn eftersom de som blickade österut föll överbord av den snäva giren.

Allt detta har har varit möjligt tack vare en vida omtalad smittohärd benämnd såsom nazismen, eftersom man vid motstånd kunnat åberopa denna allvarliga incident som potentiell ånyo – om dess motsats, vilken livligt och snabbt kan fantiseras ihop – inte får genomslag. Vi hade inte haft denna extrema invandringspolitik om det inte vore för att den i vänstervärlden är motsatsen till nazism. Vi hade med stor sannolikhet varit ett nyktrare folk om vi såg andra världskriget och nazismen som det det var, istället för att sia fritt om vad dess motsats kan tänkas vara och därmed utdöma detta som det enda goda.

Sverigedemokraterna ska passa sig väldigt noggrannt för dessa relateringar. Att vara utsatt är en sak, men att hävda sin utsatthet och belysa den i förhållande till andra världskriget är en gest som vänstern för en gångs skull börjar tappa trovärdighet i. Denna trovärdighet kommer inte kunna hävdas såtillvida vi inte talar om en systematisk förföljelse i grader likt den 1930. Att bejaka denna martyrkappa som debattunderlag för den egna politiken är något vi måste lägga bakom oss, en gång för alla. Kriget är sedan länge slut.

– RG


Ökad tolerans?

oktober 12, 2010

Idag presenterade regeringen sin budgetproposition. Det finns naturligtvis mängder av poster i den som är värda diskussion. En av de minsta posterna rent utgiftsmässigt bär dock ett stort symboliskt värde. Uppmaningen från regeringen är nämligen ett miljonstöd till Statens museer för världskultur med syfte att: ”öka förståelse för värdet av kulturell mångfald mot bakgrund av främlingsfientliga stämningar”.
Den som inte har levt under en sten de senaste åren vet att innebörden är ungefär den här: ”Nu har Sverigedemokraterna tagit platser i riksdagen. Alla propagandasatsningar gick åt helvete. Fortsätter vi med att hävda att SD:s väljare är outbildat drägg från landsbygden kanske vi kan hejda deras framfart till nästa val. För ingen vill väl framstå som korkad? Eller?”
Moderaterna och Alliansen vill alltså öka toleransen i samhället genom att i en budgetproposition attackera ett enskilt riksdagsparti (inte en specifik fråga) och dumförklara deras väljare då vi nog får utgå ifrån att regeringen inte är så korkad att den tror att museiutställningar med afrikanskt tema kan få en invandringskritiker att omvärdera sin syn på den årliga tillströmningen av tiotusentals analfabeter från Somalia.

Läser man förresten denna SvD-artikel ser man att en av de första utställningarna i toleransens namn blir Elisabeth Ohlson Wallins fotografisamling ”Jerusalem”, vilken visar sodomiter i diverse bibliska miljöer.
Det leder till frågan: Var är Lars Vilks kulturmiljoner? Ty hans rondellhund måste med samma logik ha ökat ”förståelse för värdet av kulturell mångfald” något ofantligt!
De flesta av oss vet att så naturligtvis inte var fallet. Snarare var det så att Vilks visade hur ordet ”tolerans” har blivit en enkelriktad gata. Vår regerings vilja verkar vara att låta det förbli så.

//EP


Eftervalsdebatt med de åtta

oktober 11, 2010

Publicistklubbens eftervalsdebatt var ett spännande och fräscht inslag i valets efterdyningar (klicka här för att se den). Idén är att diskutera kontexten kring politiken, den mediala uppmärksamheten nu får agera objekt istället för ändamål. Förra året diskuterades Sverigedemokraterna flitigt, nu fick Mattias Karlsson representera Sverigedemokraterna och för första gången var alla åtta riksdagspartier representerade i en offentlig debatt. Därmed fick vi även se svaromål, och ganska nyktra sådana får man lov att säga. Man förväntar sig gärna ovana debattörer från Sverigedemokratiskt håll och det är alltid trevligt att finna motsatsen.

Det här är en debatt som i allra högsta grad rör partiet Sverigedemokraterna, och redan in på första minuterna stod det klart att många frågor egentligen var utfyllnad för det enda ämnet aktuellt att diskutera. Den granskning som Mona Sahlin utsattes för är dagismobbning om man jämför med den Jimmie Åkesson utsattes för. De rödgröna gnäller på den borgerliga dominansen på landets ledarsidor, men få kan som Sverigedemokraterna med mäkta skäligt anspråk säga att alla medier förutom de sociala motarbetar partiet öppet och tydligt.

Sverigedemokraternas roll som martyrer är väl förtjänt – hade media haft ett kors hade Jimmie Åkesson hängt där med sjubladade blåsippor som krona. Frederik Federley och många övriga höll med om den saken. För  det är på detta vis, nämligen att de gamla riksdagspartierna och media gett Sverigedemokraterna denna roll. Sverigedemokraterna i sin tur agerar utifrån denna roll och sedermera, med fog och viss populistisk finess, utnyttjar den. Vad som sedan sker är att statsminister Reinfeldt angriper partiet för detta tilltag; ”det är så de arbetar och verkar”. Utspelet var inget nytt utan väl väntat. Att man sedan, som Mona Sahlins utspel intygar, sammanblandar denna martyrroll med den vanliga roll en politiker har – dvs vanligt politiskt blåsväder och kritisk granskning – bevisar att kritiken mot Sverigedemokraterna fortfarande är mycket onyanserad och mycket omogen.

Ja, Sverigedemokraterna ska enligt regelboken stå ut med en tuffa tag eftersom de nu är ett riksdagsparti. Det är ett förhållningssätt som Sverigedemokraternas och dess väljare måste lära sig att stå ut med och acceptera – utan hockeykörer. Att kritisera Jimmie Åkesson kommer inte alltid betyda att man är en mångkultursivrare, och att kritisera politiska förslag kommer inte alltid innebära att man vill öppna Sveriges gränser för illegal flyktingtrafik.

Sverigedemokraternas uttalade sympatisörer bär lika mycket skuld för denna polarisering som övriga riksdagspartier; vi-och-de-tänket på den politiska spelplanen är knappast något man tar avstånd från, tvärtom så omfamnar man detta. Vad man nu bör fråga sig är vem som ska ta det första steget och uppträda vuxet, för även om denna martyrroll är väl förtjänt så leder den inte till opinioner utöver de redan självklara som gissningsvis pendlar kring fyra procent. Sverigedemokraterna har här sin chans att vara initiativtagare och den möjligheten bör man omfamna så att väljarstödet letar sig från forum som Flashback till det vardagliga samtalet.

Faktum är att man förr eller senare måste göra detta ändå; den progressiva linjen inom partiet måste vara att eftersträva bred övertygelse och att de politiska frågorna inte isoleras på en nivå där de ändå inte gör skillnad.

– RG


Det bespottade som gav frukt

oktober 11, 2010

Om man betraktar invandringspolitiken som ett fenomen nödvändigt sin objektiva bedömning börjar jag fråga mig; vem äger idag rätten till denna bedömning? Eller rättare sagt, från vilket håll kommer den mest trovärdiga kritiken om man delar in den i positivt, neutral och negativ kritik?

Till dags dato äger Sverigedemokraterna inte bara den negativa kritiken utan även den neutrala. Faktum är att de i vissa avseenden äger hela frågan eftersom motpolen är tvingad till att propagera för fortsatt förödelse. Detta parti har en plattform större än något annat parti där de utan större omsvep kan rikta den mest svidande kritik åt vilket håll de önskar. Det har ju trots allt visat sig att detta ställningstagande har ett opinionsmässigt stöd som trots diverse debacler ledde raka vägen in i riksdagen. Det påminner mig om när Gudrun Schyman i valet 1998 med full kraft gjorde sig till ensam talesperson för egentligen alla feministiska anspråk och kammade hem hela 12% av det svenska folkets röster.

Kvinnofrågan blev en het fråga, uppburen av Gudrun, och gamla riksdagsnötare kom ur garderoben som självutnämnda feminister, allt i hopp om att lägga beslag på den opinion som så tydligt efterfrågade kvinnofrågor. Synd för Gudrun att kvinnofrågan inte var sedan länge bespottad, naken och förkastad i folkhemsmörkret, utan att den med ganska enkla utspel kunde ingå som flaggskepp i Socialdemokraternas såväl som i de borgerliga partiernas framtida politik. Kvinnor kunde återigen rösta på Folkpartiet och Kristdemokraterna och balansen var återställd. Kvinnofrågan tillhör alla.

Invandringskritiken har nu gjort sin entré i den offentliga debatten, men det är knappast en tolkningsbar fråga eller för den delen ett enkelt ställningstagande. Antingen är du för eller emot. Fredrik Reinfeldt kan givetvis inte utan omsvep deklarera sig som invandringskritiker. Har man konsekvent skändat denna opinion och gjort motståndet till en taktik och en valfråga i sig kan inte ens en PR-byrå på steroider ge detta ställningstagande ett uns av trovärdighet. Sverigedemokraterna kan fortsatt deklarera sig som initiativtagare eftersom denna fråga konsekvent utmålas som genomrutten men som nu har visat sig bära åtråvärda frukter i form av en folklig opinion. Att närma sig denna opinion leder bara uppmärksamheten till pionjärerna, och därmed är läget hopplöst för de som ens vill peka på uppenbara brister.

Medias och framförallt de gamla riksdagspartiernas panik, talar för ett taktiskt ställningstagande som för all del är väl väntat. Det är i nuläget det enda man kan göra eftersom frågans status som genomrutten måste bibehållas med alla medel. Reträtt är otänkbart och leder i armarna på ett parti man med sällsynt självklarhet kränkt och svartlistat. Med det perspektivet blir det inte svårt att skönja agendan bakom de uppträdanden vi ser idag. Det är givetvis en självklarhet att Aftonbladet drar igång en kampanj mot Sverigedemokraterna, det är också en självklarhet att Mona Sahlin kallar Sverigedemokraternas utträde ur storkyrkan för ”patetiskt”. All denna missvisande information från politiker och journalister har varit väntad alltsedan Mona Sahlin gjorde praktmisstaget att debattera mot Jimmie Åkesson i TV4.

Detta måste vi Sverigevänner inse. Vi måste sluta upp med att ständigt förfasas och förvånas över de utspel och medel talespersoner för massinvandringen och mångkulturen använder. Det är så ofrånkomligt uppenbart att agendan är att romantisera misstaget och att lika självklart dölja blessyrer på den svenska samhällskroppen.

//RG


Minoriteternas makt

oktober 9, 2010

I Frankrike har regeringen i dagarna deklarerat att uppmanande till bojkott av israeliska varor skall klassas som hatbrott och diskriminering på inrådan av judiska intresseorganisationer. Uppenbarligen är det så att man är ”antisemit” i dagens Frankrike om man upplyser människor om att vissa varor kan komma från områden som Israel ockuperar. Att vara en medveten kund och vilja uppmana flera att tänka på vad de stoppar i korgen på snabbköpet är alltså hat samt uppvigling . Att göra ett politiskt ställningstagande på gräsrotsnivå gällande apelsinjuicens ursprung är uppenbarligen detsamma som ett brandbomba en synagoga och samtidigt skrika ”vi skall bränna alla judar” i megafon inför en folkmassa.

Epitet som ”antisemit”, ”rasist”, ”homofob”  mfl är oerhört svåra att värja sig mot så länge de minoriteter som känner sig kränkta är de som i debatten får definiera ordens innebörd (på det juridiska planet ser det lite annorlunda ut då t ex pastor Green friades från åtal) och då frikostigt etiketterar meningsmotståndare. Dessa etiketter plockas snabbt upp av massmedia och används in absurdum i det av ”mänskliga rättigheter” genomsyrade Europa.
Säger homolobbyn att någon hatar bögar för att han citerar Bibeln så är han verkligen en böghatare och säger en jude att det är antisemitism när någon påpekar det bisarra i att Israels etniska lagstiftning försvaras när mångkultur i Europa så flitigt propageras av judiska intressegrupper, ja då är det antisemitism. Detta gäller oavsett om minoritetens meningsmotståndare döms i domstol eller inte ty medias makt är stor.
Minoritetsgrupperna kan alltså i debatten använda sina pejorativa uttryck godtyckligt då de fungerar som både svärd och sköld.  Inte ens den bäste ordfäktare kan vinna en sådan strid om inte majoriteten slutar ge minoriteternas stämplar legitimitet.

//EP