Surfade på ett av de i raden citat som hänvisar till 1930-talets judeförförjelser, nu i något ny tappning;
”…när man ser hur Sverigedemokraternas sympatisörer behandlas kan man inte undgå att påminnas om de förföljerser judarna fick utstå under 1930-talets Tyskland..”
Vi har hört denna visa om muslimer och, givetvis, judar också. Till leda. Vilket föranleder mig att tro att historieundervisningen är knapp i den svenska och nysvenska folksjälen. Men det är dessa paralleller och associationer vi trots allt verkar få stå ut med så här 65 år senare. Som fenomen kan man fortfarande hänvisa till denna period såtillvida det är mer än en person som förföljs. Förföljelse kommer alltid vara förföljelse. Men i grader är alla liknelser givetvis struntprat. Vi ser ingenstans varesig muslimer, judar, Sverigedemokrater eller samer ligga döda och ignorerade längs gatorna. Inte heller tvingar vi någon att bära varesig armbindel, gå i kloakrännan eller förbjuda enskilda grupper att göra affärer. Eller för den delen, systematiskt söka utrota de.
Nazismen är som bekant smitthärden som dess ideologiska motsats alltid kan relatera till vid motstånd. Kommunismen är uttalad vänster – alltså är nazismen höger. Och då blir allt som vänstern motsätter sig nazism om man vill skynda på debatten. Ett felslut men ack så effektiv som populistverktyg på grund av efterkrigstidens envisa katastrofdramaturgi. Att nazismen egentligen är klassiskt vänsterpolitik med övertydliga nationalistiska inslag bekommer få människor eftersom vi envist vill behålla dessa två riktningar och dessutom välja en av de – oavsett karaktär. Gör vi det inte själva så gör andra det åt oss.
Islam har lierat sig med vänstern och islamismen har lierat sig med extremvänstern på gatorna eftersom motståndet någonstans verkar vara gemensamt. Kommunismens fader talade om religion som ”verktyg för de härskande klasserna med vilket massorna tillfälligt kan lindra sina smärtor genom att känna religiös tröst”. Idag är det annorlunda eftersom muslimernas åsikter eller islams samhällsverkan inte har någon egentlig betydelse; båda ingår i en grupp som via minoritetsprincipen alltid försvaras av vänsterpolitik.
Vänsterpolitiken i sin egentliga form handlar inte så mycket om ideologi idag eftersom lärda vänstermänniskor inte vet om de ska förhålla sig till principer om värdegrunden eller principen om den utsatta gruppen. Det är dock outtalat, men tydligt, att man frångår värdegrundsprinciperna i de flesta frågor och istället ser till dessas position i förhållande till kapitalismen och makten. Men återigen hamnar man i ett ideologiskt trångläge då makten i Sverige sedan länge är intagen av Socialdemokratin. Gatorna ockuperas av vänsterns extremister och kulturen är ett ensam skepp som sedan länge strandat i egen hamn eftersom de som blickade österut föll överbord av den snäva giren.
Allt detta har har varit möjligt tack vare en vida omtalad smittohärd benämnd såsom nazismen, eftersom man vid motstånd kunnat åberopa denna allvarliga incident som potentiell ånyo – om dess motsats, vilken livligt och snabbt kan fantiseras ihop – inte får genomslag. Vi hade inte haft denna extrema invandringspolitik om det inte vore för att den i vänstervärlden är motsatsen till nazism. Vi hade med stor sannolikhet varit ett nyktrare folk om vi såg andra världskriget och nazismen som det det var, istället för att sia fritt om vad dess motsats kan tänkas vara och därmed utdöma detta som det enda goda.
Sverigedemokraterna ska passa sig väldigt noggrannt för dessa relateringar. Att vara utsatt är en sak, men att hävda sin utsatthet och belysa den i förhållande till andra världskriget är en gest som vänstern för en gångs skull börjar tappa trovärdighet i. Denna trovärdighet kommer inte kunna hävdas såtillvida vi inte talar om en systematisk förföljelse i grader likt den 1930. Att bejaka denna martyrkappa som debattunderlag för den egna politiken är något vi måste lägga bakom oss, en gång för alla. Kriget är sedan länge slut.
– RG
Tredje smedjan 